Jag ser dig i stenläggningen och i barken, jag läser om dig mellan raderna och hör din röst i klarinetten. När sista takten tonat ut håller vi andan och det är alldeles slående tyst.
Jag möter honom med skäggstubb och kanske är det du. Vi är ju en hårig släkt. Gubben i månen ler i mjugg och krokusarna sänder hälsningar.
Tänk, att du som inte längre är, plötsligt finns överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar