torsdag 21 juli 2011

Angst


Tänkte skriva om rädsla. Efter att ha lyssnat på Sara Stridsbergs sommarprogram. Vassa ord med mjuk röst. Om sorgearbete och skapande. Om rädsla för det som verkar annorlunda, "avvikande". Om Beckomberga mentalsjukhus. Inspärrad rädsla och avgrundsdjup ångest. Mörker och drömskt ljus. Intoleransen och det snäva samhället.

Konstnärinnan Sigrid Hjertén dog på Beckomberga. Inlåst med sin rädsla. Jag läste om hennes liv första och enda gången jag själv legat på sjukhus. Efter en blindtarmsoperation under mitt första år i Berlin. Jag kräktes upp kamomillteet och den tyska sjuksköterskan var sträng. Och den begåvade Sigrid dog 50 år tidigare.

Rädsla styr liv. Rädsla för det som verkar avvika, för det vi upplever som hotfullt, annorlunda, skrämmande okontrollerbart. Inom oss och utom oss. Rädsla för det okända. Varför gör vi vår värld så trång, så svår att få plats i för så många? Tänker jag.

Och plötsligt skjuter någon ihjäl ungdomar i Norge. Och jag blir mållös.

Tolerans, acceptans, mångfald, och kärlek måste vara svaret. Jag funderar förgäves på i vilket samhälle ingen form av diskriminering, intolerans eller främlingsfientlighet förekommer. Där vill jag bo. Det är samhället vi måste kämpa för att skapa - där alla får plats, med färgsprakande olikheter och kärlekstörstande likhet, med alldeles unika historier, med egna och gemensamma drömmar - It's all in the mix!

torsdag 14 juli 2011

Sommar


Sommarsignaturen tar mig till en gräsmatta nedanför klippor, nära hav och himmel. Till en filt ett annat år, då mitt svenska sommarlov var liksom oändligt.

Nu sitter jag på tredje våningen med balkongdörren på vid gavel och lyssnar på ord och minnen. Om LIVET. Medan tusentals ännu oöversatta segment väntar på min insats. En greve, en författare, en konstnär berättar. Och Ingen, Ingenting, är som man tror.

lördag 9 juli 2011

Dansa

Ett slags gräddgult sommarkvällsljus smeker molnen som sakta skeppar över himlen. Jag lyssnar på Karin Broos sommarprogram och något i mig vill bara gråta. Kanske är det de vackra, melankoliska sångerna hon spelar. Eller hennes minnen om liv och tankar om konst, vem man är och valen man tar. Hur livet blir. Och det låter så vackert. Naturen, idealen och skapandet. Och slumpen och döden och sorgen.

Igår dansade vi tills dagsljuset trängde in genom Berlinklubbens fönster. Svettigt, högt, kittlande bas. Omgiven av vänner som lyckligt hoppar till musiken blir jag alldeles uppfylld av den korta nattens vackra dansrus.

En åldrande kvinna sade inför döden att det enda hon ångrar i livet är att hon inte dansat tillräckligt. Det är iallafall något jag inte behöver bekymra mig för.