Clementindoftande fingrar, hemstöpta vaxljus i stjärnformade ljusstakar, en slokande rosa julstjärna och en alldeles för långsmal hyacint, ett badkar fullt av snö som inte smälter och en stor näsduksförbrukning. Det är vinter med lila och gul himmel. Snö på byggställningar och tegeltak, evig hosta, massa tekniska formuleringar och ändligt med föresatser på pränt, oändligt virvlande någonstans.
Vår mataffär nyöppnade efter renovering och vi var där. Det var festligt värre med Abba i högtalarna, en glad clown och en tysk underhållare mellan apelsinerna och flaskinlämningen. Hyllrader av positiva, prisvärda JA!-produkter. Vi sparade tio procent på allt och tyckte att kassörskorna log lite mer än annars, vilket inte är så
svårt med berlinska mått mätt.
Och huset på hörnan ska rivas. Efter mer än 35 år måste Jürgen flytta från sitt hem där han bott sedan de unga åren i DDR. Lämna de kärleksfullt renoverade rummen och ge upp kampen mot vräkningen som hållit på i många år. Vi lärde känna Jürgen under inspelningen av filmen Berlin. Brunnenstrasse. Han berättade historien om sin lägenhet, om arbetet som gränsvakt och om förändringen av området, med glimten i ögat. Jag har sällan sett så mycket kärlek och omsorg i renoveringen och inredningen av ett hem som hos Jürgen, med spetsgardiner, små statyetter och olika egenbyggen.
Tillsammans med Jürgens lägenhet och vaxduskaffären i gatuplan försvinner nu ett av de sista orenoverade husen på Brunnenstrasse.
