Ett år senare

Vårsolen värmer. Liksom för ett år sedan, då jag satt på en trappa på en liten ö i norra Sverige utan att veta att du redan var död. Jag lutade mitt huvud mot någons knä, hade en filt över benen, log mot himlen. Redigeringsrummet var upptaget och jag kunde inte annat än att lapa den första vårdagen. Jag joggade genom snötäckt skog med frasig smältmark, satt på en yogamatta utan att förstå vad jag skulle göra. Tänkte att detta borde du testa, det kanske kunde hjälpa.

När jag lämnade rummet kom min lärare emot mig, jag skulle ringa hem. Något hade brustit, alldeles för oändligt oåterkalleligt. Du fanns inte mer i livet. Sedan dess har dagar och nätter förflutit, men likväl är det svårt att förstå. Att du föll. Att din historia är till ända, att någonting tagit slut. Du som är så levande inuti.

Berlinvåren värmer. Gula tulpaner spretar på bordet. Jag tänder ljus och du är nära.

NoTo

Ljummen spenatpaj, kall öl, rosa lampor, stora fönster, vild språksallad och en livlig korsning utanför. Sitter på Café Oberholz på Rosenthaler Platz. Egentligen en sådan plats som mitt politiska jag är tveksam till. På vartannat bord lyser kallt ljus från bärbara datorer där det säkerligen kreativeras och viktigplaneras och jobbfokuseras. Världens största reklam för Sisley täcker bygget av ett nytt hotell mittemot.

Vandrarhem, apartments, hotell. Känner återigen stråk av oro slingra sig längs ryggen. Vad blir det kvar av "genuint" Berlin Mitte. Vad det nu är. Men höjda hyror, stängda butiker och total gentrifiering är konkret ont. Läste precis att det öppnat ett café här som heter NoTo - North of Torstr. Filosoferar jag och fortsätter skriva på min blogg med öppna mail-, facebook- och wordfönster, mobilen på lagom avstånd och caféets största dator. Ja, det är komplicerat att vara människa.

En ny vår

Vinterdammet virvlar i vårsolens strålar. Jag ser inga knoppar från fönstret. Men jag vet att de kommer, de gör ju alltid det. Hänger tvätt på balkongen bland ledsna växter som kanske har överlevt snö och kyla. Det är för tidigt att plantera om dem än. Strålarna värmer nosen och jag kikar ut över korsningen som vaknar under blekblå himmel. Hit och dit. Barnvagnar, slingerpar, äldre och yngre, skyndande och skridande. De som har för lite tid och de som har för mycket.

Rabbiner Kern kör med sin cykel längs Anklamerstr. Oavbrutet öppnas porten till det judiska centret av vakthavande polis som helst småpratar med förbipasserande. Kipporna göms under kepsar, vita tofsar slår mot svarta byxben och hustrur med barnvagnar försvinner in på gården. Tiden går och tiden står. TV-tornets silverkula glänser disco i solen och lyftkranarna flyter mot molnen. En ny vår börjar.

Emma & vintern

Blekvit himmel som lovar vår men som härbärgar mera snö. Vintern verkar evig och vårt tålamod tänjs till sina gränser. I Berlin ska ju våren komma nu, lite tidigare än i norr. Knopparna ska spricka innan all snö smält i Svedala. Men i år sympativintrar vi ofrivilligt, vecka efter vecka och är glada om Berlinvåren, som lovar het sommar, folkiallaåldrarglassvingrillopicknicfyllda parker och gränslösa nätter, någonsin kommer igen.

Men det finns ljus under vinterhimeln. Min kära vän Emma har blivit en del av internet. Efter många års nättystnad. Åh, blir så glad! Alla avstånd, alla ickenära, alla kära. Nätet är ett blekt substitut, men ändå ett substitut. Och hon har inte bara anmält sig till facebook och skaffat en aktiv mailadress, utan redan börjat blogga också! När hon kommer igång kan det bli riktigt bra. Vacker vardagspoesi som internetfossilerat aningens länge. Hitills är bloggens bakgrundsfärger fastlagda. Jag återkommer om detta.

Okynnestitta

Lyssnar på bilar som gasar vid trafikljuset nedanför, på väckarklockan, kylskåpet och öronsuset. Allt det där jag borde göra, som man alltid borde göra. Ringa, maila, skriva, läsa, planera, projektera, börja, avsluta, tänka, sluta tänka, börja.

Istället okynnestittar jag på Germanys Next Top Model när jag äter min sauerkraut. Det värsta programmet med den värsta programledaren jag vet. Feminist goes Voyeurist.

143 år

Jag tappar två ögonfransar och önskar frid. Åt Tyra och Mattias, som just nu skulle ha blivit 100 och 43 år. Min hicka vill inte sluta. Klockan tickar och fotsteg hörs utanför fönstret.

Döden, döden, döden. Den förblir lika outgrundligt oupphörlig som alltid. Och jag blir så trött. Istället väcker jag bilderna, sångerna och förnimmelserna till liv. Och skiter faktiskt i döden. Bara för att du inte svarar i telefon betyder det ju inte att du inte finns. Inom oss.

Allt som ni varit är.