Filmfestival, Haiti och sorgen

Ögonen klibbar en aning och locken är tunga. Trots att mina arbetstider är mer skonsamma än för andra hjältar på kontoret, där det med stigande intensitet kokar och puttrar, ringer och knackar, diskuteras och tjockplaneras. Om 8 dagar och 18 timmar ska det serveras filmfestival. Det är vårt gemensamma mål och adrenalinet stiger och kaffemängden sinar.

På radio rapporteras det från Haiti. Och allt är relativt. Någon är glad, över att ha överlevt. Ett redan misshandlat land har raserats och alla begreppen blir för små för sorgen som nu föds i långtbortistan. En vodouutställning på världskulturmuseet berättar om Haitis oändligt orättvisa historia och en religion som blandar naturmagi, katolska helgon, trumtrans och skrämmande slaverihistoria i statyetter och andeväsen. Om något som plötsligt blivit historia. Ofattbart fort kan det gå.

Och snön faller igen och livet går alltid vidare. Jag läser paragrafer och tänder ljus i ett hus, samlar bilder och bitar, pusslar på alla plan, värnar och värms, går till jobbet och gör som man brukar.

Har någon någonsin sagt att livet blev som jag tänkte mig?

Världskulturmuseet
Göteborg International Film Festival

Januari 2010

Morgon i Göteborg. Vintern ligger tät. Isflak i hamninloppet, dallrande kallhimmel, rosa rök och svävande måsar. Bländande vacker pastellutsikt över västkustens hamnstadspärla. Jag hör frukostbestyr någonstans. Och pipröster från en tecknad barnfilm.

Dyker jag inte så djupt, är livet snällt och stort. Faller jag bakåt är jag rädd att förlora mig i saknad. Men de senaste månaderna har lärt mig att man inte dör av sorg. Den minskar inte. Varje dag är den en trogen följeslagare jag inte vill bli vän med. Men kanske vänjer jag mig. Det säger iallafall de många som burit den längre.

Januari är den kallaste på mycket länge. Tanken på dig värmer.