Ett rum med annan utsikt

Berlin är på avstånd nu. Utanför mitt fönster blinkar inte längre TV-tornet. Utanför mitt fönster blinkar Göteborg.
Stena line, hamndockan, läppstiftet. Röda tak och gult tegel. Oranga ljus och svart vatten. Allt sig likt. Inget sig likt.

Ewigkeitssonntag

Döden kommer i tid och otid. Det är ett som är säkert. Liksom bäbisjesus i målningarna håller hårt om sitt kors och mariamodern sänker sin blick i sorg redan mot barnet, är dödligheten oss inbegripen.

I Berlin dör 85 personer om dagen. Vissa går den till möttes, kastar sig i dess famn. När livets trådar trasslat sig olösliga, tappat färgen, gett skimmer av att aldrig kunna redas ut. Eller av någon annan anledning. En fotbollsmålvakt avslutade sitt liv och Tyskland har näst intill landssorg. Allas innersta olycka, oförståelse och medkänsla över livets mörker komprimeras i sorgen över en (o)känd. Jag önskar att kedjan som sorgen utlöser skulle finnas där innan det oåterkalleliga steget är taget, fånga den som faller. Men hur rå på någons inre trassel? Ett ögonblicks solförmörkelse kan avgöra livet.

I Berlin finns 221 kyrkogårdar på sammanlagt 1147 hektar. En gravsten för varje enskild. Ett pärlband av sörjande som inte glömmer.
Sista söndagen innan advent firas evighetssöndagen i Tyskland. Liksom på allhelgona och Dia de los Muertos tänker man på de döda, sörjer krigsoffer, lägger ner kransar, tänder ljus och håller minnet av dem som gick före levande.

Vännen

Och grenarna är nakensvarta och mot asfalten klibbar gullöven i tjocka lager och duggregnsmörkret smetas ut av gatljus och jag undrar om något annan än Berlinhimlen ser mig cykla hemåt.
Jag tänker på vad gatorna här har burit. Träden som sett historien och husen som har hört hårresande. Undrar hur de orkat och tänker på vännen Berlin som Jonas skrev om. Och tornet blinkar outtröttligt och kvällsluften omfamnar obemärkt. Jag är inte ensam den sista biten uppför backen.

Livet må firas

03:00. Avslagen sekt. Gatljud. Blinkande torn. Har fyllt ett år äldre. Liksom av sig självt. Druckit mousserande vin. Fällt en tår över de som bara finns inuti. Bakat en kaka. Skålat. Spelat Culture Club vinyl på fel hastighet utan att det spelade någon roll. Firat med vänner och fått hälsningar från när och fjär. It's all love.

Livet må firas! Som Anne-Ma säger.

Murens fall

Lågan till min Berlineld tändes sommaren 1995 under en Bob Dylan konsert på roskildefestivalen. Jag märkte blickarna från någon mörkögd långsmal som det skulle visa sig exöstberlinare när jag kastade lite med mitt långa röda hår. Ett år senare flyttade jag in i hans gamla lägenhet i Pankow med egetslipat trägolv och koleldning (jag visste när jag stod där i råttkällaren fyra trappor ned bland koldammet och fyllde tunga hinkar att det skulle låta romantiskt någon gång i framtiden!). Mycket av Berlin var då fortfarande östslitet, kul- och bombhålen inte helt bortrenoverade, kullerstenarna ännu kullrigare, barerna bakgårdsdoftande, trabanterna många och servicementaliteten om måttet värre.



Även om hans familj var fri från ostalgi socialiserades jag östtyskt. Och jag älskade det. Jag kom från blåögdsverige till historiedränkta Tyskland och ville liksom genom huden absorbera historierna om uppväxten i DDR, om sandmansånger, TV-tornsbygge, bambinachoklad och nickitröjor. Om morfar Lothar som bodde i plattenbau vid Alexanderplatz, suttit fängslad i Stalingrad, lagt några av tegelstenarna som utgjorde den första berlinmuren, upplevt ännu ett systemskifte när muren föll och som träffade sin stora kärlek efter att han fyllt sjuttio.

Berättelserna om hösten 1989 och om dagen då muren föll var oändliga. Hur de inte trodde att det var sant utan gick till sina skolor och jobb men ingen var där. Om gåshuden som spred sig vida första gången de klättrade igenom en av de pinfärska, uppknackade muröppningarna vid Bornholmerstrasse. Om begrüßungsgeld, kudammbesök och västresor. Hur murens fall förändrade, förvirrade och frihetsskänkte.
Nionde november 2009 firades jubileum med stora ord och patos. Berlin till vardags spretar och stretar och är inte färdigdefinierat än. Nu och då är sällan enkelt i Tyskland. Minns historien och låt det spreta.

Om natten