söndagen den 5:e maj 2013

Vaknade och saknade



Längs vår gata står träd med ljusgröna små löv, våren spirar sakta. Himlen ljus och hög. Och allt som får plats därunder.

Vaknade en morgon och saknade. Allt det som var du. Så nära och så långt bort. Det var på dagen fyra år efter din begravning. En dag i ett töcken. Människor, sång och tomhet.

Sen gick jag upp och kokade te. Jämntjockt med trafik utanför. Nakna fötter på svalt golv.

Nyss hemkomna från Italien. Där tände vi ljus i kyrkor. Satt i mild eftermiddagssol och lät allt vara. Lyssnade på orgelmusik och försjönk i altarmålningar av Tizian. Gick hand i hand genom tidlösa Venedig. Pausade vid vinbarer och glassparadis. Hus växer ur lagunen, hus sjunker. En sagostad. Åkte båt och kände medelhavets doft. Måsar och fisk och lycka. Reste vidare. Vandrade vid berg och sjö, i vind, sol och regn.

Tog tåget hem. Till vårens trevande och den oändliga framtiden.


söndagen den 3:e mars 2013



Göteborg. Vinter. Sverige. Röken. Stena Line och den pastellblå himlen. Snötäcket och kranarna som häckar. En fin månad. Med film, vänner, familj. Namn. Stilla och nya horisonter.

söndagen den 9:e december 2012

Spår i snön


Promenerar över kyrkogården som är täckt av ett tunt lager snö. Jag går några varv runt ditt träd som är naket utan löv. Grenarna hänger sorgset fint mot den ljusa himlen. Ensam, men rotad. Omkring mig fågelkvitter. Jag följer efter en nötskrika med blåspräckliga vingar. En tjock talgoxe i busken framför mig. Jag lämnar spår i snön bland de tysta gravarna. Stilla minnen.

Nu har mörkret lagt sig och kyrkogårdsporten är låst. Men du finns alltid nära. Du värmer oss när snön faller och marken är som is. Vinterluften ett täcke av dig, en stjärna på adventshimlen.

onsdagen den 7:e november 2012

Den Stora Haren

En kväll i våras filmade jag brorsan och hans band i deras lilla replokal i Musikens Hus i Majorna. En välbekant plats där hela familjen har huserat med olika band under årens lopp. Ljuset föll in från det enda fönstret på bandet som med inlevelse sjöng och spelade för mig, samma låt flera gånger om. Nedanför skramlade spårvagnarna förbi i hängmattan. Solen sjönk. Gitarrslingor, rutiga skjortor och siluetter.
Några månader senare, när sommaren stod på krönet mot höst, gick vi en kvällspromenad genom skogen, över stranden till havet och evigheten. I det blå ljuset, i solen som letade sig genom trädkronorna, i skogsmörkret och kvällningen; sång om saknad och liv i skuggorna.
GREAT HARE - What Went Wrong? from Maria Mogren on Vimeo.

tisdagen den 23:e oktober 2012

Mopsen och Narnia

En grymtande liten hund går vilse i det öppna kontorslandskap där jag tillbringar hälften av min arbetstid. Mopsen tillhör henne som har tatuerat armen med 'borta bra, men hemma bäst' på många språk. Runt mig spanska, holländska, italienska, franska, amerikanska, ryska, portugisiska. Mycket högljudd spanska. Kaffets styrka debatteras - beroende på vilken nationalitet som kokat den senaste kannan - den kvava luften, de sorgsna benjaminfikusarna, de kryptiska texterna som ska översättas. Vi sjunger heltäckningsmattans lov och ljudnivån är dämpad, tills den plötsligt bryts - italienaren berättar om senaste Wagneruppsättningen, spanjoren om maratonloppet, ryskan om sin yogasemester. Någon borstar tänderna. Sedan skärmkoncentration. Ventiler, kontramuttrar, slangkopplingar, uppsugningsanordningar. Man lär sig känna igen steg. De skolösa, de hasande, de hårda hälarna och de höga klackarna.

När jag på hemväg svänger in i Tiergarten, över den lilla bron som nästan är igenvuxen av grönt, fantiserar jag om Narnia, om sagovärldar med fallande löv, sprakande färger och mystiska vattendrag. Goda féer och talande lejon. Ibland, i skymningen, när ljuset faller snett, är jag liksom ensam i den stora parken, som under och efter andra världskriget var totalförstörd. Nu andas träden evighet igen. Löven flyter på vattenytan, kaninerna är orädda, ett träd alldeles gult och ingen syns till. När jag sedan fortsätter genom Brandenburger Tor, bland bierbikes, talande berlinbjörnar, soldatkopior och turisthorder, sitter tidlösheten kvar i luggen, på nästippen, i fingerspetsarna.

onsdagen den 3:e oktober 2012

Mörker och monster

Vaknar om natten och följer skuggornas dans i taket. Bilarnas strålkastare glider över väggarna. Allt har förlorat sin färg. Jag blundar och vet att sömnen kommer. Rensar mina rum från oro. Tänker på havet.

Jag tycker om när skymningen gör dagarna blå. Eller stänker guld över hustaken. Och när gryningen lovar nytt. Det är om natten som man kan jagas av vargar, ridas av sömnlöshet. När skuggorna blir monster och krav. Mörkret sipprar in och ångesten tar över. Jag har sett det hända.

Sömnlösheten besöker oss alla ibland, ofta går det över. Men nattens oro kan också växa sig övermäktig, den kan vara ett uttryck för djup ångest, depression och sluta drastiskt. Det finns ett nystartat initiativ för att hjälpa personer i förtvivlan, för att sprida kunskap, bryta tystnaden och förhindra självmord. SJÄLVMORDSUPPLYSNINGEN är ett långsiktigt projekt som drivs av föreningen Psykisk Hälsa. Syftet är att minska antalet självmord. De ger stöd och har råd, tips, information. Sprid gärna detta vidare.

Och en artikel om hur man kan minska självmord.

Språksallad och lovsång


Går den toviga vägen uppför Mauerparks höjd. Det vimlar. Som vanligt. Språksallad och ljudmattor. Trummor, karaoke, videoinspelning i solnedgången. Gungorna svingar högt vid graffitivägen och TV-tornet sprakar på avstånd. Inget nytt under solen. Alla vill komma hit. Nu finns en film om den slitna parken, som en gång var ingemansland. Mauerpark - The Movie.

Fortsätter i min egna värld bland andra. I luren har jag vännen som pratar om bilpooler och Italienresan. Kullersten och välbekanta gator. Hör musik från den slitna kyrkan och går in. Bland söndagsfolket, familjepromenaderna, finfikandet, loppishandlandet och allt det andra, en nästan tom gudstjänst. I det orenoverade och råa kyrkorummet sitter ett tiotal personer och levande ljus är tända. Längst fram sjunger en man med akustisk gitarr, lovsånger till Jesus i singer-songwriterstil. Lyssnar en stund och ser den sista solen sjunka genom de målade kyrkfönstren innan jag köper mig en påse sega, pastellfärgade sniglar och går hem.

torsdagen den 9:e augusti 2012

Musikvideo med NINA NATRI

Jag är bortskämd med begåvade, envisa och färgstarka vänner. En av dem är Nina Natri. Vi fick ynnesten att göra en musikvideo till en av låtarna från hennes fantastiska soloskiva - som sprudlar dans, disco, kärlek, melankoli och cash money!

I våras filmade vi Nina på gymmet i Göteborg och gångarna Maik Berger från Tyskland och hans flickvän Ainhoa Pinedo González från Spanien, i Berlin. Halv sju en solig marsmorgon hämtade Nina mig i Masthugget. Sen jobbade vi några timmar på Fysikens Gym, jag bakom och hon framför kameran. Båda helt slut efteråt. Men skoj var det! Nina och pilatesbollen. Ett minne för livet.

De proffsiga och brunbrända gångarna, som var på väg att kvalificera sig för OS och fick vår vinterblekhet att verka om än blekare när vi träffades, gick glatt med vickande höfter till dunkande Ninamusik genom centrala Berlin. Ett glittrande kärlekspar i rosa, mellan riksdagen och floden Spree. Jag och Jens ägnade sedan några nätter åt att klippa ihop vår första sportdiscovideo och lagom till OS presenterar vi: Nina Natri - Hard 2 Beat!

Nina Natri - HARD 2 BEAT from Maria Mogren on Vimeo.

Eller på YouTube Nina Natri - Hard 2 Beat
Lyssna på mer Nina! WWW.NINANATRI.COM

When I'm with you
You make me feel so good
Your arms are never too short
You just wanna have more
Cause, cause you're hard 2 beat!

torsdagen den 2:e augusti 2012

En halv måne

Augustinatten och månljuset som anas bakom huset mittemot. Mopedknatter och mild luft. Sommarstad.

Är hemma i Berlin efter några Sverigeveckor. Det började med saknad. Märta, den sista i skaran av mormors syskon från gården i Halland, somnade in en juninatt. En blek tunn fågel. Vi samlades på en solig klippa för att ta avsked. Begravningen hölls i Skärhamns vita kyrka, kaffet drack vi i Märtas hem. Väggarna samtalade med oss. Böckerna, målningarna, mattorna, bilderna. Allt finns kvar. Där Märta saknas, kökssoffan är tom.

Ett vitt bröllop. Gränslos kärlek och alltför äkta tårar. Dans och musik en magisk sommardag. Sov i en bastu. Vaknade vid en sjö. En dröm, en virvel. Skoningslös tid ger oss en morgon. Allt fast flyter. Det vackraste ett minne.

Reser vidare. Varma klippor, mulna dagar. Vin, fisk och brasa. Samtal om sorgen, som aldrig är sig lik. Projektfilmande. Åker tåg och buss. Med solen flackande. Mörkret mellan träden. Bad i en pool någonstans i Sverige. Vännerna. Familjen. Hav och tång och salt. Kärlek och myggor.

Läser Beate Grimsrud geniala "En dåre fri", om det sköraste och det starkaste. Hon undrar, hur ska vi bära lyckan med över ån?

fredagen den 8:e juni 2012

Fotboll, sparris och milda vindar

Sommaren har återvänt till Berlin. Hettan saknas, men milda vindar smeker. Drogerikedjan Schlecker har till sist gått i konkurs. 30% rabatt på allt. Regeringen bråkar om en afghansk matta. Nån minister har klantat sig igen. Och tyskarna pratar stålhjälmar inför EM i Polen. Inte särskilt smart.

Mörkret lägger sig sent och sparrissäsongen lider mot sitt slut. Jordgubbarna är mogna och grappan värmer en rysk-tjeckisk fotbollskväll. Nu blev det 3-1 till Ryssland. 12 minuter kvar.

lördagen den 26:e maj 2012

Middagsgöra

Solen vandrar från balkongens vänstra till dess högra sida under dagens första hälft. Teet har dragit klart, brötchen och tidning är färska. Jag skjuter vardagsrumsbordet till den oproportionerligt stora balkongdörren, öppningen ligger i skugga men sätter man sig nära kanten och vinklar stolen åt rätt håll, så hinner man äta frukost i middagssol. Balanserar koppen på en plaststol, sätter mig på en aningen klibbig dyna och märker att ostanvinden är kall. Hämtar en tröja, som jag sen tar av och på några gånger. Tidningen fångas av blåst men jordgubbarna är nästan mogna och huden sakta varm.

Jag ser armarna fulla av prickar och tänker på mormor, vars enstaka leverfläckar till slut inte gick att urskilja. Minnen. Var huserar de? Smaken av jordgubbar berättar sommarhistorier, doften av syren och jag står på en skolgård, avslutningsfin och sjunger en psalm om förgänglighet. Inspirerad till text lämnar jag mitt omsorgsfullt inrättade balkongbo och börjar skriva.

Himlen blir molnfri och vinden avtar.

torsdagen den 10:e maj 2012

Naturromantik

Det är en sådan där dag. Mellan sommar och vinter.

Mjuk varm luft, gröna fladdrande löv och kall mark. Cyklar som vanligt mellan gamla öst och gamla väst. I mitten ligger Tiergarten. Exploderade rhododendronbuskar, stissigt fågelkvitter, hundar med mattar, kärlekspar i dungar och väl gömda hemligheter.
Jag cyklar sakta. Andas park, lyssnar på naturen och låter tiden stanna ett litet slag. Färdas med brisen och minns sommardagar, höstkvällar, vinternätter. Varken särskilt långt bort eller alldeles nära.

måndagen den 7:e maj 2012

Bra däck & skinn på näsan

Dagen innan första maj cyklar jag genom Kreuzberg, Friedrichshain, Charlottenburg och Mitte. Möter en brokig folkblandning, parkerade polispikéer, utomhuskonserter, trafikträngsel och vårblomster. Väjer för allt möjligt i min väg och trampar på bland punkare, hipsters och alla de andra, med skiftande stadsdofter i näsan. Krossat glas och hårda kanter. Sitter en stund på en bänk i skuggan under murgröna och äter ett mehrkornbrötchen från ett gammalt östbageri.

Bra cykeldäck, skinn på näsan, ett öppet sinne och koll på trafiken underlättar för livet i Berlin.

söndagen den 8:e april 2012

lördagen den 7:e april 2012

Ostern

Stilla. Tussmoln. Kallt kaffe och segt godis. Påsk i Berlin. I mataffären ringlar sig köerna långa. Det bunkras. Choklad, ägg, lamm och gröna bönor. Minns en påsk på en filt i en frusen skog någonstans i Brandenburg, med stora fyllda påskägg som gömdes bland träden och försvann. Nu lindar vi in äggen i blad, gräs, blommor och en lila nylonstrumpa. Färgar med lökskal och gnider sedan in dem med olja så att de glänser. Vissa traditioner känns åldrade. Vi inhalerar kamomillte när vi är förkylda, använder tygnäsdukar och litar fortfarande mer på fysiska än elektroniska dokument. Berlin har ett eget tempo.

måndagen den 2:e april 2012

Vikt

Äter ett solgult plommon och iakttar det ännu tomma nybygget mittemot. Nyss hemkommen norrifrån. Där klockan tickar långsammare. Landet är platt och dukarna vita. Te i tunna koppar, ekologiska grönsaker och tulpaner ur hård jord.

Någon har återhämtat sig, något är förändrat, mycket är sig likt. Träden är härdade av vinden och åkergräset nygrönt. Vågen visar på grammet samma vikt som sist jag var där. Tiden tankarna tyngden trösten. Väger ingenting.

lördagen den 10:e mars 2012

In Omnes

Jag ser dig i stenläggningen och i barken, jag läser om dig mellan raderna och hör din röst i klarinetten. När sista takten tonat ut håller vi andan och det är alldeles slående tyst.

Jag möter honom med skäggstubb och kanske är det du. Vi är ju en hårig släkt. Gubben i månen ler i mjugg och krokusarna sänder hälsningar.

Tänk, att du som inte längre är, plötsligt finns överallt.

fredagen den 9:e mars 2012

Nordicwomensliterature.net

Solen flödar in och penslar skuggmönster på mitt golv, radion ger mig världsnyheter i all oändlighet och jag är uppfylld av århundraden av sprakande, gnistrande och ursinnig litteratur skriven av kvinnor. Igår kväll presenterades en ny hemsida med tusen år av nordisk litteraturhistoria, den digitala versionen av "Nordisk kvinnolitteraturhistoria", som gavs ut i fem band under 1990-talet.

Ebba Witt-Brattström liksom pyr av kraft, kunskap och underfundig humor när hon presenterar resultatet av många års arbete tillsammans med inbjudna författare från Norden. På engelska, men med personlig prägel och insprängd danska, isländska, norska och svenska, berättar Suzanne Brøgger (Danmark), Steinunn Sigurðardóttir (Island), Kristine Næss (Norge) och Lotta Lundberg (Sverige) om kvinnliga författarförebilder, om sin personliga skrivarhistoria och utmaningarna för kvinnliga författare under tidigare (och pågående) århundraden. Med fokus på det existentiella behovet av skrivande och litteratur, och på synliggörandet av dem som under tidigare epoker skrivit "bland skuggorna" eller hamnat där i en ensidig historieskrivning.

Stämningen i Felleshuset på ambassaden är både opretentiös och uppsluppen på kvällen den 8:e mars, det känns som att vi är med om någonting historiskt för (den kvinnliga) litteraturen. Och Marika Lagercrantz får jublande applåder när hon med stor inlevelse reciterar Edith Södergran (ställföreträdande för Monica Fagerholm från Finland som inte kunde närvara):

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...


("Vierge moderne", Dikter, 1916)

Hemsidan på svenska danska och engelska: NORDICWOMENSLITERATURE.NET

torsdagen den 1:e mars 2012

Luggen

Ach, ick weeß et och nit. Säger min urberlinska frisör när hon pratar om sin senaste relation. Sedan två år tillbaka har jag för första gången en egen frisör. Min frisör påminner om en punkig seriefigur, med rakat hår på sidorna, ansiktet fullt av piercingar, stora kängor och hon pratar med rund berlinsk dialekt. Hon berättar för mig om sina kärlekshistorier, istället för tvärtom. Vi ses ganska ofta, jag och min frisör, eftersom en lång lugg inte är ett permanent tillstånd. Det är en fråga om millimeter. Jag har dessutom för stora glasögon.

Ända envisas hon med att aldrig klippa för mycket, utan precis lagom. På håret. Medan jag tycker att hon gott kan ta i lite. Men hon vill hellre att jag ska komma ofta. Så för två klippningar om året får jag en hel massa luggansning, sköna berlinska melodier och de senaste kärlekshistorierna på köpet. Och jag lämnar den gröna källarlokalen och möter berlinhimlen med ett leende på läpparna och massa små minihår i hela ansiktet.

onsdagen den 11:e januari 2012

Vykort från mormor

En vanlig människa from Maria Mogren on Vimeo.

En januaridag och jag tänker på mormor. Som alltid fanns. Som alltid finns. Tyra, som liksom blev vackrare med åren, i färgstarka klänningar och med ett drömmande sinne. Pianospelande, läsande och vinnande i spel. Från en gård i Halland, till ett vitt hus vid Klarälven.
Bridgekvällar och bridgeblandning. Elsa Beskow och reproduktioner av Degas. En välskött trädgård, grönvita lakan, ärtskidor och trappor. Morgongymnastik med morfar i pyjamas, garderober och hattar. Fina halsband i fina askar. Alltid lärarinna, alltid i sista minuten, men raskare än de flesta. Tyra, barnet, som gömde sig bland fälten, som aldrig upphörde att vara nyfiken. Och som var en av de sista att flitigt skriva vykort med vacker och mot slutet aningen darrig handstil.